Föreningen Magelungens Vänner - en ideell förening med målet
att rädda Magelungen och bevara
Tyresåns sjösystem för framtiden
 
 
 
 
 
    
    
 
 
 
 
 

Ågestaverkets avveckling - rivning eller museum ?

----------------------------------------------------
Nästa år är det nån som trycker på en knapp i Ågesta kärnkraftvärmeverk så att neutronerna slutar att bombardera uranstavarna i reaktorn. Så plockar man ihop lite efter sig och låser. Ungefär så går det väl till när man lägger ned ett kärnkraftverk.
Det är rena landet här fast det nästan är Stockholm och biffkorna går och betar. Det är vackert men man undrar om det är lite radioaktivt också och om man skulle våga äta dom här biffarna. Människor som inte är kärnfysiker kan inte alltid veta sånt.
----------------------------------------------------

  • Så skrev Lars Bjelf i Aftonbladet den 8 november 1973. Då var det oljekris och för första gången räknade man med att Ågestaverket kunde vara lönsamt. Men nedläggningsbeslutet var redan taget och 1974 lades hela anläggningen i malpåse.

  • Aftonbladets reporter 1973, samma datum 8 november 1973, Jan Zacharias, får inte reda på så mycket även om han får träffa chefen för Ågesta Karl-Erik Sandstedt, som senare ska få en chefspost i Forsmark.
    ----------------------------------------------------
    ” Det här är inget hemligt”, säger han. ”Om det är nån som vill veta nåt så är det bara att skriva till oss och fråga.”
    ----------------------------------------------------
  • I Farsta Hembygdsförenings informationsblad ”Hembygdsnytt” december 2002 berättade Ingegerd Danieli den officiellt gällande bilden att anläggningen var tillgänglig och levererade energi nästan hundraprocentigt. Sjutton fel rapporterades till SKI (Sveriges Kärnkraftsinspektion) , och inga stora radioaktiva utsläpp förekom. En liten mängd tungt vatten som innehöll tritium läckte ut vid ett tillfälle.

  • Men den idylliska bilden hade redan krackelerat . Bland de sjutton fel som rapporterades fanns två allvarliga olyckor, ett bränslehaveri 1968 när bränslestavar föll ner i botten på reaktorn, och en olycka 1969 när kylvattnet tömdes och det kunde ha blivit en härdsmälta. Den dramatiska beskrivningen av olyckan 1969 kom från en intervju med anläggningschefen Karl-Erik Sandstedt i Dagens Nyheter 1993.

  • Incidenterna under de tio år Ågestaverket var i drift fick stor betydelse för hur man sedan organiserade de fullskaliga energiproducerande kärnkraftverken i Sverige. Men det är en annan historia.

    Spår i omgivningen?

    Finns det cirka 40 år efter Ågestaverket gick in i sin törnrosasömn några spår kvar i omgivningen att rapportera om?

    När Vattenfall ordnade samråd om Ågestaverket enligt miljöbalken 2006 kom en del frågor upp. En kärnkrafttekniker som själv arbetade den 1:a maj 1969 när Ågestaverket nödstoppades efter ett ventilfel och styrsystemet slogs ut, kunde berätta att inte något tungt vatten läckte ut ur anläggningen den gången. Man kunde pumpa tillbaka och fylla det på tunnor.

    Mest bekymrad var man väl om det dyra tungvattnet och mindre om eventuellt läckage av tritium och radioaktiva partiklar till omgivningen. I det här fallet handlade det om bergsdränaget som leds ut i en bäck som rinner mot sjön Orlången, uppströms Magelungen.

  • Prov som togs i Fräkenbotten 2006 där en bäck från Ågesta rinner ut i en vik av Orlången visade inga förhöjda värden utöver det som man kan förvänta sig efter kärnvapenprov och Tjernobyl. Värdena på tritium har legat något högre vid några mätningar, men eftersom dränaget från anläggningen blandas med övrigt bergsdränage kan det ha varit resultatet av ökade globala värden från nederbörden.

  • Vad gäller läckage till Magelungen är det mindre dokumenterat efter 1975. En spillvattenledning från Ågestaverket mynnade i en spridningsledning som låg en bit ut i sjön utanför badplatsen i Ågesta. När reaktorn var i drift samlades spillvattnet upp i bassänger. I flera steg avklingade radioaktiviteten med hjälp av jonbytare och det som var kvar var främst tritium. Utsläppen hade så låg radioaktivitet att det bokfördes som nollvärden. Den indunstningsanläggning som fanns på Ågesta behövde aldrig användas.

    Bränslehaveriet

    Uppstädningen av reaktorn efter bränslehaveriet 1968 tog ett halvår att genomföra, och när man skulle väga de hopsamlade bränslet fattades 1,6 kg. Det är vid sådana här tillfällen som radioaktiva partiklar kan spridas till omgivningen, mer än från den reguljära driften. Det menar bland annat Lars-Olov Höglund, kärnkraftstekniker och känd kärnkraftkritiker.

  • 1975 gjordes undersökningar på fisk, men efter det upphörde regelbundna undersökningar. Vintern 2006 gick Ingemar Renberg, knuten till Umeå universitet, ut på isen och tog ett sedimentprov från den djupaste delen i Magelungen. Det är inte känt om det har gjorts någon analys av vilka radioaktiva isotoper som fanns. Lars-Olov Höglund menar att man inför en rivning av Ågesta bör företa bättre undersökningar:
    ---------------------------------------
    Mitt råd är att kräva att miljödomstolen förelägger Vattenfall att göra nya
    provtagningar på de ställen där utsläpp av radioaktiva ämnen från Ågesta
    skett eller kan misstänkas ha skett då kraftvärmeverket var i drift. Det
    saknas ju idag ett rimligt och acceptabelt beslutsunderlag för hur
    eventuellt nödvändiga muddringsmassor skall hanteras (t.ex. behov av
    markförvaring eller dylikt), och för att kunna bedöma konsekvenserna av
    olika åtgärder t.ex. muddring. Både mätteknik och analysmetoder är ju
    fantastiskt mycket bättre i dag än för 40 år sedan, så resultaten kan bli en
    överraskning både i positiv som negativ mening, beroende på vad man
    förväntar sig.
    --------------------------------------
  • Enligt svar 2004 från Leif Moberg på Statens Strålskyddsinstitut (SSI) – numera SSM finns det inte några nyare undersökningar av sötvattensrecipienter att jämföra med. Det görs inte heller undersökningar av radioaktiva ämnen i sediment i samband med muddring. Det är inte heller meningsfullt att försöka göra någon epidemiologisk undersökning.

  • Enligt kärnkraftslagen ska Ågesta Kärnkraftvärmeverk rivas, men det är inte aktuellt före 2020. Samrådet 2009 syftade till att överföra Ågestaverket till SVAFO, som kommer att svara för den slutgiltiga avvecklingen. Ett förslag att bevara Ågesta som museianläggning framfördes redan 1997 och Tekniska Museet gjorde genom samarbetsprojektet ”Kärnkraftverket mitt i byn” 2005 – 2008 en omfattande dokumentation av Ågesta. Fortfarande är ett av alternativen att bevara Ågesta som museum, men den nuvarande ägaren är inte så intresserad av en sådan lösning. Bergrummet kan säkert användas för många andra ändamål.

  • Men för sjön Magelungen är de indirekta konsekvenserna av kärnkraftsepoken av mycket större betydelse än eventuella utsläpp. Miljöarbetet i ”Magelungens Intresseförening” från 1958 till början av 1970-talet var helt inriktat på att väcka opinion och få en vattendom som begränsade Ågestaverkets utsläpp i Magelungen. Stockholms kommun ville inte ta emot något radioaktivt spillvatten genom avloppsledningar till Henriksdal.

    Arbetet med att stoppa igenväxningen av sjön och den okontrollerade näringstillförseln framför allt från Huddinge kom att fördröjas. Startpunkten för att återställa sjöns vattenkvalitet börjar 1972 när avloppsledningen från Huddinge kopplas till Henriksdal. Magelungens Fiskevårdsförening ville bekämpa tillväxten av vass bl.a. genom klippning, men Stockholms kommun förbjöd sådana åtgärder. En möjlig förklaring till detta, bland andra, kan vara osäkerhet om det fanns förhöjda värden på utsläpp från Ågesta.




                                                                                             
  • Skriv ut den här sidan



    Inkörsporten till kärnvärmeverket













    Kyltornet ovanför bergrummet med reaktorn










    Utsläpp gjordes i Orlången och Magelungen









    En dokumentation gjordes av Tekniska muséet









    1973 var man rädda för att korna i Ågesta skulle bli radioaktiva








    Senast uppdaterad 2011-12-27 22:56